Individuell terapi

I en individuell, holistisk terapi utforskar vi tillsammans hur din relation till hela dig själv är: till din kropp, dina tankar, känslor och till ditt inre själv.

Relationen du har till dig själv är den mest centrala och långvariga relation du har genom livet. Hur den relationen är blir tongivande för alla relationer du har till andra människor och till hur du ser på livet i stort.

Hur du talar till och om dig själv, har sitt ursprung i det som kallas för anknytningsmönster (enligt John Bowlby’s ”Anknytningsteori”). Förenklat kan det beskrivas som det mönster och den ”strategi” vi tvingades utveckla som barn för att bli accepterade och omhändertagna av våra vårdnadshavare. Anknytningsmönstret visar på den roll vi fick eller tvingades ha i familjen och varför det blev så.

Många ställer sig, och mig, frågan om varför man överhuvudtaget går tillbaka till barndomen under en terapeutisk process. ”Den är ju över för länge sedan, vad skall det då tjäna till, när jag ändå inte kan förändra den?”

Det är en bra och viktig fråga och tar oss till det mest centrala i en holistisk terapi: att öka medvetenhetsfältet inom oss. Det vi är medvetna om, har vi också möjlighet att förändra och utveckla, det vi är omedvetna om förblir oförändrat och får ofta en hämmande och stagnerande effekt på vår utveckling som människor.

Det kan vara att vi lever i ständig ångest över det som ”borde varit” eller det som gick ”fel” eller i ständig oro över framtiden, ibland både och. Vi tappar då förmågan att vara närvarande i nuet, den enda verklighet som finns och styrs istället av rädslor och mönster från det förflutna.

En vanligt förekommande term inom psykosyntes är ”inre barn-arbete”. Med det menas just de obearbetade, ofta omedvetna, glömda och ibland skamfullt gömda, upplevelser som lever kvar från barndomen. Den del av det vuxna jaget som utmanas mest och som kan känna sig både rädd och otrygg, framför allt i nära, intima relationer.

Det är viktigt att påpeka att ett arbete med det inre barnets upplevelser kan ske även om minnen från barndomen är få, eller diffusa.  Det är själva den inre upplevelsen, mer än de faktiska minnena, som är det viktiga och som medvetandegörs under den terapeutiska processen.

Därför att kroppen minns. Minnet kan glömma men kroppen kommer ihåg de gånger vi varit rädda, skämts, bitit ihop och hållit emot. Den minns skräck och förödmjukelser och den visar det genom olika symtom. Därför kan vi använda oss av kroppens visdom för att medvetandegöra det som vi behöver läka och släppa taget om från barndomens upplevelser. Det sker genom att lyssna in och låta kroppen få komma till tals och uttrycka de undertryckta känslor och behov, som ofta ligger begravda under symtomen.

Genom inre, guidade visualiseringar kan vi gå in och möta det inre barnets rädslor och trauma och ”göra om och göra rätt”, så att vi på det inre planet får uppleva hur det känns när det är tryggt och allt bra. Forskning har visat att hjärnan registrerar dessa visualiserade, inre scener som verkliga upplevelser och därför kan skapa en ny, inre tryggare bas och självbild. Det vuxna, medvetna jaget blir till det ”inre barnets” egen ”goda moder/fader” och härigenom uppleva mer lugn och trygghet i nuet.

Medvetenheten gör att vi kan identifiera det vi varit med om, vår historia. När vi är medvetna är nästa steg att acceptera, inte nödvändigtvis förlåta, vår historia och det vi varit med om. Först då acceptans sker kan vi också av-identifiera oss från det som håller oss tillbaka. Det ger möjlighet att förändra och släppa vissa, ibland helt uttjänta, strategier och beteenden. Vi har då valet att agera inifrån vårt centrum, istället för att endast re-agera på det andra gör eller säger.

När denna process sker i full medvetenhet och acceptans, ökar både självkänsla och självförtroende. Upplevelsen är ofta en större inre frihet och mod att leva mer autentiska liv, att bli mer som den vi verkligen innerst inne är.